Från Kamp Till Styrka
En 16-årig flicka, född av separerade föräldrar, söker hjälp på grund av långvariga emotionella och kognitiva svårigheter som i allt högre grad påverkar hennes vardagliga funktion. Sedan tidiga tonåren har hon upplevt ett ihållande nedstämt humör, emotionell utmattning och en djup känsla av otillräcklighet. Hon beskriver ofta att hon befinner sig i en ”mental dimma”, oförmögen att tänka klart eller hålla sig motiverad. Vardagliga uppgifter, såsom att städa sitt rum, göra läxor eller upprätthålla grundläggande egenvård, känns meningslösa och lämnas ofta ogjorda.
Föräldrarnas separation under hennes tidiga barndom skapade en instabil och emotionellt inkonsekvent hemmiljö. Hon delar sin tid mellan två hem, vilket ibland upplevs som förvirrande och störande för hennes känsla av stabilitet.
Trots detta anstränger hon sig för att prestera väl i skolan. Hon försöker hålla fokus under lektionerna och uppfylla akademiska krav. Den mentala ansträngningen som krävs är dock enorm och lämnar henne utmattad. Hennes förmåga att lämna in uppgifter i tid är begränsad, och hon blir lätt distraherad, särskilt i ostrukturerade eller stökiga miljöer. Även om hon tidigare inte sökt professionell hjälp blev hennes svårigheter gradvis alltmer synliga för omgivningen.
Lärare började lägga märke till hennes tendens att ”zonas ut”, hennes emotionella tillbakadragenhet och hennes sjunkande skolprestation. Deltagandet i klassrummet minskade, och hon verkade alltmer frånvarande. I samtal uttryckte hon känslor av hopplöshet, låg självkänsla och oro för att hon aldrig skulle lyckas – varken akademiskt eller socialt. Hon beskrev även svårigheter med att organisera sina tankar, hantera sin tid och bibehålla uppmärksamhet. Svårigheter som inte bara påverkade skolarbetet utan också självkänslan och relationerna.
När det känslomässiga lidandet fördjupades började hon dra sig undan från både jämnåriga och familjemedlemmar. Irritabiliteten ökade och hennes motivation att delta i aktiviteter som hon tidigare tyckt om minskade. Sömnrytmen blev oregelbunden, och hon rapporterade ofta huvudvärk och trötthet. I ett försök att fly sitt inre kaos och tysta de ständiga känslorna av otillräcklighet och rastlöshet började hon experimentera med cannabis och ibland även andra substanser som erbjöds av jämnåriga.
Även om dessa substanser till en början gav en känsla av lättnad bidrog de snabbt till ytterligare känslomässig instabilitet och kognitiv dysreglering. Lärarna, nu alltmer bekymrade över hennes välbefinnande och skolsvårigheter, tog initiativ till samtal med skolans kurator. De insåg att hennes svårigheter inte enbart handlade om nedstämdhet, utan även omfattade tydliga uppmärksamhetsproblem. Skolan ordnade ett möte med vårdnadshavarna, och därefter remitterades hon till en specialiserad barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning för en omfattande neuropsykiatrisk utredning. Det fanns en ökande misstanke om att en odiagnostiserad ADHD, särskilt den ouppmärksamma typen, kunde ligga bakom hennes långvariga svårigheter.
Diagnos och insatser
En grundlig neuropsykiatrisk utredning genomfördes, inklusive kliniska intervjuer, kognitiva tester, beteendeskattningar och återkoppling från både familjen och skolpersonalen. Resultaten visade tydliga tecken på ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form, utan hyperaktivitet (ADD). Kärnsymtom som distraherbarhet, glömska, bristande organisationsförmåga och mental trötthet förekom i flera sammanhang och hade påverkat hennes funktion under flera år.
Utredningen visade också att hennes depressiva symtom sannolikt var sekundära till den långvariga stressen, upprepade misslyckanden och den nedbrutna självkänslan som följt av den obehandlade ADHD:n.
Efter diagnosen upprättades en omfattande behandlingsplan. Den inkluderade psykoedukation för henne och hennes vårdnadshavare, anpassningar i skolan samt läkemedelsbehandling med ett centralstimulerande preparat. Hon fick även tillgång till kontinuerligt psykologiskt stöd. Inom några veckor efter påbörjad medicinering märkte hon en påtaglig skillnad: hennes tankar kändes klarare, och förmågan att fokusera förbättrades. Uppgifter som tidigare känts omöjliga, som att börja med läxor eller koncentrera sig under lektioner, blev genomförbara.
Istället för att ständigt kämpa för att hålla sig ovanför ytan kunde hon nu delta aktivt i lärandet. I takt med att de kognitiva symtomen förbättrades började även det känslomässiga måendet stabiliseras. Känslor av hopplöshet minskade gradvis och ersattes av en försiktig känsla av kontroll och växande tilltro till sig själv.
Återhämtning och utveckling
Med fortsatt stöd från vårdteamet, skolpersonalen och vårdnadshavarna började hon återta kontrollen över sitt liv. Strukturerade rutiner, riktade akademiska strategier och regelbundna uppföljningar hjälpte henne att behålla sina framsteg.
Hon lärde sig att hantera sin tid, prioritera uppgifter och hantera stress på ett mer effektivt sätt. Skolresultaten förbättrades successivt, och för första gången på flera år kände hon stolthet över sina prestationer. Uppmuntrad av den positiva utvecklingen började hon återigen engagera sig socialt och utforska sina intressen mer på djupet. Hon upptäckte en passion för att hjälpa andra – särskilt unga personer med liknande utmaningar.
Efter att ha avslutat gymnasiet med goda betyg påbörjade hon högre studier inom ett område som matchade hennes styrkor och ambitioner – där hennes empati, motståndskraft och livserfarenhet blev ovärderliga tillgångar.
Ett nytt kapitel
Nu som ung vuxen arbetar hon i en meningsfull roll inom en stödjande arbetsmiljö som värdesätter hennes förmågor. Hon fortsätter att hantera sin ADHD med en kombination av medicinering, strukturerade rutiner och regelbundna uppföljningar hos hälso- och sjukvården. Med tiden bygger hon ett meningsfullt liv, både yrkesmässigt och privat, baserat på stabilitet, självinsikt och medkänsla.
Det som en gång kändes som en outhärdlig börda har blivit en kraftfull berättelse om utveckling, självupptäckt och motståndskraft. Hennes resa understryker vikten av tidig upptäckt, noggrann utredning och ett helhetsinriktat stöd. Det är ett vittnesmål om vad som är möjligt när neuropsykiatriska svårigheter inte bara identifieras utan också förstås och bemöts med omsorg.
