Paramyotonia Kongenita
Introduktion
Paramyotonia kongenita (PMC) är en sällsynt, autosomalt dominant, icke-dystrofisk myoton sjukdom som kännetecknas av paradoxal myotoni, det vill säga muskelstelhet som förvärras vid upprepad aktivitet och exponering för kyla. Till skillnad från andra former av myotoni förbättras inte symptomen med träning. Tillståndet klassificeras som en natriumkanalopati och orsakas av mutationer i SCN4A-genen, som kodar för den spänningsstyrda natriumkanalen Nav1.4, viktig för skelettmuskulaturens retbarhet.
Epidemiologi
PMC är en ovanlig sjukdom med en uppskattad prevalens på cirka 1 per 100 000 till 1 per 500 000 individer. Den drabbar båda könen i lika hög grad och debuterar vanligtvis i barndomen eller tonåren. På grund av autosomalt dominant nedärvning är familjära fall vanliga, men sporadiska fall till följd av nymutationer förekommer också.
Patofysiologi
PMC orsakas främst av missense-mutationer i SCN4A-genen, vilket leder till förändrad funktion hos Nav1.4-natriumkanalerna. Dessa mutationer försämrar vanligtvis kanalens inaktivering, vilket resulterar i ett kvarstående natriuminflöde, förlängd depolarisation och ökad retbarhet i muskelcellernas membran. Kalla temperaturer förvärrar denna dysfunktion ytterligare genom att ytterligare försena kanalens inaktivering, vilket förklarar patienternas köldkänslighet.
Klinisk bild
PMC debuterar vanligen under spädbarnsåldern eller tidig barndom med muskelstelhet (myotoni) som paradoxalt nog förvärras vid upprepad aktivitet och vid kyla, särskilt i ansikte och händer. Episoderna kan åtföljas av övergående muskelsvaghet eller till och med slapp pares. Tillståndet påverkar främst muskler i ansikte, nacke, händer och underarmar, medan benen oftare är opåverkade.
Diagnos
Behandling
Prognos
PMC är i regel ett godartat tillstånd utan progressiv muskelsvaghet eller atrofi. Även om symptomen kan vara besvärande och påverka livskvaliteten, är livslängden normal. Symptomens svårighetsgrad tenderar att stabiliseras eller förbättras något med åldern, även om köldkänsligheten oftast kvarstår.
Hyperkalemisk Periodisk Paralys
Introduktion
Hyperkalemisk periodisk paralys (HyperPP) är en sällsynt, autosomalt dominant, icke-dystrofisk muskelsjukdom som tillhör gruppen natriumkanalopatier. Tillståndet kännetecknas av återkommande episoder med muskelsvaghet eller paralys, som ofta utlöses av vila efter fysisk ansträngning, fasta, exponering för kyla eller intag av kaliumrik föda. Sjukdomen orsakas oftast av mutationer i SCN4A-genen, som kodar för den spänningsstyrda natriumkanalen Nav1.4 i skelettmuskulaturen.
Epidemiologi
HyperPP är en mycket ovanlig sjukdom med en uppskattad prevalens på cirka 1 per 200 000 individer. Den ärvs autosomalt dominant och drabbar både män och kvinnor i lika hög grad. Symtomen debuterar vanligtvis i barndomen eller tidig ungdom.
Patofysiologi
De flesta fall orsakas av mutationer i SCN4A-genen, vilket leder till dysfunktion i Nav1.4-natriumkanalerna. Dessa mutationer försämrar kanalens inaktivering, vilket medför ett ökat natriuminflöde och störd membranpotential i muskelcellerna. Förhöjda nivåer av extracellulärt kalium förvärrar effekten, vilket förklarar patientens känslighet för kalium och andra utlösande faktorer.
Klinisk Bild
HyperPP yttrar sig i form av episoder med ofta symmetrisk muskelsvaghet som varar från några minuter till flera timmar, ibland upp till 24 timmar. Episoderna påverkar oftast proximal muskulatur i armar och ben och utlöses av fasta, vila efter fysisk aktivitet, kyla eller intag av kalium. Myotoni (muskelstelhet) kan förekomma men är inte alltid närvarande. Muskelstyrkan är vanligtvis normal mellan episoder, även om vissa personer utvecklar mild till måttlig kvarstående svaghet över tid.
Diagnos
Behandling
Prognos
Hyperkalemisk periodisk paralys är i regel ett godartat tillstånd med normal livslängd. Vissa individer kan utveckla permanent muskelsvaghet över tid, särskilt om attackerna är frekventa och obehandlade. Med rätt behandling och livsstilsanpassning kan de flesta patienter uppnå god symtomkontroll och bibehålla en normal livskvalitet.
Svår neonatal episodisk laryngospasm (SNEL)
Introduktion
Svår neonatal episodisk laryngospasm (SNEL) är en sporadisk och potentiellt livshotande form av natriumkanalmyopati som debuterar under nyföddhetsperioden. Den kännetecknas av återkommande, plötsliga episoder med apné och cyanos till följd av ofrivillig stängning av struphuvudet (laryngospasm), vilket leder till andningssvikt. SNEL är associerad med mutationer i SCN4A-genen, som kodar för natriumkanalen Nav1.4 i skelettmuskulatur, vilken också uttrycks i larynxmuskler.
Epidemiologi
SNEL är mycket ovanlig och den exakta förekomsten är okänd. Tillståndet debuterar vanligtvis under de första levnadsdagarna eller -veckorna. De flesta rapporterade fall är sporadiska, men familjär autosomalt dominant nedärvning har också observerats. På grund av sjukdomens sällsynthet och allvar kan den vara underdiagnostiserad eller misstolkas som andra orsaker till neonatal apné.
Patofysiologi
Mutationer i SCN4A-genen påverkar funktionen hos Nav1.4-natriumkanalerna, vilket leder till försämrad inaktivering och ihållande depolarisation av muskelfibrernas membran. Vid SNEL påverkar denna dysfunktion särskilt larynxmusklerna, vilket orsakar hyperexcitabilitet och spontan stängning av stämbanden. Denna laryngospasm leder till luftvägsobstruktion och livshotande apné. Tillståndet kan förekomma tillsammans med andra manifestationer av natriumkanalopati, såsom myotoni eller periodisk paralys.
Kliniska manifestationer
Nyfödda med SNEL uppvisar plötsliga, återkommande episoder med apné och cyanos, ofta utan förvarning. Episoderna orsakas av övergående, ofrivillig laryngospasm som blockerar luftvägarna. Ytterligare symtom kan innefatta stridor, matningssvårigheter, generell hypotoni och i vissa fall myotoni eller muskelstelhet. Utlösande faktorer kan vara gråt, matning eller hantering.
Diagnos
Behandling
Prognos
Prognosen varierar beroende på hur allvarliga och frekventa episoderna är. Vid tidig diagnos och korrekt behandling förbättras vissa spädbarn över tid och kan bli symtomfria. Svåra och långvariga apnéepisoder kan dock leda till hypoxisk hjärnskada eller död om de inte behandlas. Den långsiktiga prognosen beror på graden av andningskomplikationer och eventuella neuromuskulära symtom.
