Neuropedia Consult

Endokrinrelaterad Myopati

Hypotyreos myopati
Hypertyreos myopati
Hypoparatyreos myopati
Hyperparatyreos myopati
Addisons sjukdom-relaterad myopati
Chushings syndrom-relaterad myopati
Diabetisk myopati
Akromegali-relaterad myopati
GH-bristrelaterad myopati

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hypotyreos myopati

Introduktion

Hypotyreos myopati avser en grupp muskelmanifestationer som uppstår till följd av brist på sköldkörtelhormon. Det är en av de vanligaste endokrina myopatierna och kan variera från lindriga muskelbesvär till uttalad muskelsvaghet och till och med pseudohypertrofi. Myopatin kan föregå eller förekomma samtidigt med andra systemiska tecken på hypotyreos, vilket gör det viktigt att känna till dess egenskaper för tidig diagnos och behandling.

Epidemiologi

Hypotyreos myopati förekommer hos en betydande andel av individer med uttalad hypotyreos. Uppskattningar visar att upp till 80 % av obehandlade patienter kan ha någon form av muskelpåverkan, även om endast en del upplever kliniskt betydelsefulla symtom. Tillståndet är vanligare hos kvinnor och debuterar oftast i medelåldern, vilket speglar förekomsten av autoimmuna sköldkörtelsjukdomar som Hashimotos tyreoidit. Subklinisk hypotyreos kan också vara associerad med lindriga muskelsymtom, men detta är mindre vanligt.

Patofysiologi

Sköldkörtelhormoner är avgörande för muskelmetabolismen och reglerar mitokondriefunktion, energiproduktion och muskelreparation. Vid hypotyreos minskar mitokondriernas oxidativa kapacitet, vilket leder till nedsatt ATP-syntes och muskeltrötthet. Förändrad kalciumhantering ger långsammare muskelkontraktion och relaxation, medan ackumulering av glykosaminoglykaner bidrar till stelhet och pseudohypertrofi. Dessutom kan muskelfibrer omvandlas från snabba (typ II) till långsamma (typ I), och autoimmuna mekanismer kan spela en roll, särskilt vid autoimmun tyreoidit.

Kliniska manifestationer

Hypotyreos myopati kan ge en rad symtom, där proximal muskelsvaghet i skuldror och höfter är vanligast, ofta tillsammans med muskelstelhet, kramp, trötthet och myalgi. Långsamma senreflexer, särskilt i avslappningsfasen, är ett klassiskt fynd. Vissa patienter upplever ansträngningsintolerans och långsam återhämtning efter fysisk aktivitet, och i sällsynta fall kan musklerna förstoras, som exempelvis vadmuskulaturen vid Hoffmanns syndrom. S-kreatinkinas (CK) är ofta lätt förhöjt men kan i vissa fall vara kraftigt stegrat.

Prognosen vid hypotyreotisk myopati är generellt mycket god vid adekvat hormonbehandling: De flesta patienter återfår full muskelstyrka. Återhämtningen kan ta flera veckor till månader beroende på hypotyreosens varaktighet och svårighetsgrad. Fördröjd behandling eller långvarig sjukdom kan i vissa fall leda till ofullständig återhämtning eller kvarstående svaghet.

Hypertyreos myopati

Introduktion

Hyperthyreos myopati syftar på muskelfunktionsstörningar till följd av förhöjda nivåer av sköldkörtelhormon. Det är en relativt vanlig manifestation vid hypertyreos och kan sträcka sig från lindrig muskeltrötthet till uttalad proximal svaghet och, i sällsynta fall, akut förlamning. Muskelsymtomen kan förekomma före, samtidigt med eller efter andra klassiska tecken på hypertyreos.

Epidemiologi

Muskelpåverkan rapporteras hos upp till 60–80 % av patienter med obehandlad hypertyreos, även om svårighetsgraden varierar. Det ses oftare hos äldre individer och vid långvarig eller uttalad tyreotoxikos. Hyperthyreotisk myopati är vanligt vid Graves sjukdom, men kan även förekomma vid toxisk multinodös struma eller tyreoidit. En särskild och sällsynt form, tyreotoxisk periodisk paralys, är vanligare hos män med asiatiskt eller latinamerikanskt ursprung.

Patofysiologi

Överskott av sköldkörtelhormon påverkar skelettmuskulaturen genom flera mekanismer. Den ökade basala ämnesomsättningen och proteinnedbrytningen leder till katabol muskelförlust, särskilt av snabba muskelfibrer (typ II). Neuromuskulär transmission försämras, och oxidativ stress ökar. Vid tyreotoxisk periodisk paralys orsakar ökad Na⁺/K⁺-ATPaspumpaktivitet en intracellulär förskjutning av kalium, vilket leder till hypokalemi och övergående muskelparalys. Till skillnad från hypotyreotisk myopati är CK-nivåerna oftast normala eller lätt förhöjda.

Kliniska manifestationer

Det vanligaste symtomet är smärtfri proximal muskelsvaghet, särskilt i lår och skuldror, vilket leder till svårigheter att gå i trappor eller lyfta föremål. Muskelatrofi kan förekomma vid kronisk sjukdom. Trötthet, tremor och värmeintolerans är vanliga ledsagande symtom. Vid tyreotoxisk periodisk paralys uppträder plötsliga attacker av slapp förlamning, ofta nattetid eller efter kolhydratrik måltid eller fysisk aktivitet. Senreflexer är ofta stegrade till följd av det hyperthyreotiska tillståndet.

Prognosen är i regel god vid korrekt behandling av den tyreotoxiska sjukdomen: Muskelstyrkan återhämtas oftast inom veckor till månader. Vid periodisk paralys kan återfall förhindras när eutyreos uppnåtts. Långvarig obehandlad hypertyreos kan leda till bestående muskelatrofi och svaghet.

Tyreotoxisk periodisk paralys (TPP) är en sällsynt komplikation till hypertyreos som kännetecknas av plötsliga, övergående episoder av muskelsvaghet eller förlamning. Den förekommer oftast hos unga män av asiatiskt eller latinamerikanskt ursprung, trots att hypertyreos är vanligare hos kvinnor. Tillståndet orsakas av en intracellulär förskjutning av kalium, som drivs av ökad Na⁺/K⁺-ATPaspumpaktivitet stimulerad av överskott av sköldkörtelhormon och adrenerg påverkan. Attacker utlöses ofta av kolhydratrika måltider, vila efter ansträngande fysisk aktivitet eller stress, och inträffar vanligtvis nattetid eller tidigt på morgonen. Under episoderna uppvisar patienterna slapp förlamning, oftast i nedre extremiteterna, med bibehållen medvetandenivå och ibland livshotande hypokalemi. Behandlingen omfattar akut kaliumtillskott och icke-selektiva betablockerare, medan långsiktig prevention beror på att uppnå och bibehålla eutyreos.

Hypoparatyreos myopati

Introduktion

Hypoparatyreos myopati innebär muskelfunktionsstörningar till följd av låga nivåer av paratyreoideahormon (PTH), oftast orsakat av autoimmun sjukdom, kirurgiskt avlägsnande av paratyreoidea eller genetiska tillstånd. Tillståndet beror huvudsakligen på rubbningar i kalcium- och fosfatbalansen, som påverkar neuromuskulär retbarhet.

Epidemiologi

Hypoparatyreos är relativt ovanligt, och myopatiska symtom är inte lika ofta uppmärksammade som vid hyperparatyreoid myopati. Tillståndet kan förekomma i alla åldrar men ses oftast efter kirurgi i tyreoidea- eller paratyreoideakörtlarna. Symtomen kan vara diskreta och misstolkas som neurologiska eller muskuloskeletala problem.

Patofysiologi

Brist på PTH leder till hypokalcemi och hyperfosfatemi, vilket ökar neuromuskulär retbarhet och försämrar muskelns kontraktion och relaxation. Lågt kalcium sänker aktiveringströskeln för nerver och muskler, vilket kan orsaka kramper och spasmer. Kronisk hypokalcemi kan även påverka mitokondriell funktion och energimetabolism i muskulaturen.

Kliniska manifestationer

Symtom omfattar muskelkramper, tetani, stelhet och smärtsamma spasmer, ofta i händer och fötter. Proximal muskelsvaghet kan förekomma, men är mindre framträdande. Tecken på neuromuskulär retbarhet som Chvosteks och Trousseaus tecken kan ses. I vissa fall kan muskelsymtomen efterlikna andra neuromuskulära sjukdomar.

Prognosen är generellt god vid adekvat behandling med kalcium och D-vitamin. Muskelsymtomen förbättras ofta när kalciumnivåerna normaliseras. Vid långvarig hypokalcemi kan dock kvarstående symtom eller komplikationer som mjukvävnads- eller basalgangliekalcifikationer uppstå.

Hyperparatyreos myopati

Introduktion

Hyperparatyreos myopati avser muskelfunktionsstörningar som uppstår vid förhöjda nivåer av paratyreoideahormon (PTH), vanligen vid primär eller sekundär hyperparatyreos. Det är en relativt ovanlig men väldokumenterad komplikation som kännetecknas av muskulära symtom, särskilt proximal muskelsvaghet och trötthet.

Epidemiologi

Denna typ av myopati ses oftare vid primär hyperparatyreos, särskilt hos äldre och postmenopausala kvinnor. Den kan även förekomma vid sekundär hyperparatyreos, särskilt hos patienter med kronisk njursvikt. Förekomsten av muskelsymtom varierar, men kan ha en tydlig påverkan på livskvaliteten.

Patofysiologi

Överskott av PTH leder till hyperkalcemi och hypofosfatemi, vilket försämrar muskelcellernas retbarhet och kontraktilitet. Långvarigt förhöjda PTH-nivåer bidrar även till proteinnedbrytning i muskler och mitokondriell dysfunktion. Vid sekundär hyperparatyreos förvärras muskelsvagheten ytterligare av uremisk påverkan och metabola rubbningar.

Kliniska manifestationer

Det vanligaste symtomet är proximal muskelsvaghet, särskilt i bäcken- och skuldermuskulaturen, vilket kan leda till svårigheter att gå i trappor eller lyfta armarna. Trötthet, muskelvärk och kramper är också vanligt förekommande. I svåra fall kan rörligheten vara nedsatt, och symtomen kan ibland likna inflammatoriska myopatier.

Prognosen är i regel god vid effektiv behandling av hormonell obalans. Muskelsymtomen brukar förbättras eller försvinna inom några veckor till månader, även om långvarig sjukdom kan medföra fördröjd eller ofullständig återhämtning.

Addisons sjukdom-relaterad myopati

Introduktion

Addisons sjukdom, även känd som primär binjurebarksvikt, är ett tillstånd där binjurarna inte producerar tillräckliga mängder kortisol och aldosteron. Myopati är ett erkänt men relativt ovanligt inslag i Addisons sjukdom, som främst påverkar muskelstyrka och uthållighet. Tillståndet associeras vanligtvis med generell svaghet, trötthet och muskelvärk, vilket kan påverka livskvaliteten avsevärt.

Epidemiologi

Addisons sjukdom är ett sällsynt tillstånd med en uppskattad prevalens på 1 per 100 000 individer. Myopati förekommer hos en del patienter med Addisons sjukdom och ses oftare vid svår kortisolbrist. Sjukdomen kan drabba individer i alla åldrar, men diagnostiseras oftast hos unga vuxna, med högre prevalens hos kvinnor.

Patofysiologi

Den primära orsaken till Addisons sjukdom är destruktion eller dysfunktion av binjurarna, vilket leder till bristande produktion av kortisol och aldosteron. Låga kortisolnivåer leder till muskelsvaghet, troligen på grund av nedsatt kolhydrat- och proteinkatabolism, medan aldosteronbrist bidrar till elektrolytrubbningar (t.ex. hyponatremi och hyperkalemi) som påverkar muskelcellernas funktion. Dessa metabola störningar leder till muskeltrötthet, kramper och nedsatt muskeluthållighet. Kronisk kortisolbrist påverkar även kroppens förmåga att reparera muskelvävnad efter ansträngning.

Kliniska manifestationer

Vid Addisons sjukdom presenterar sig myopatin vanligtvis som generaliserad muskelsvaghet, som kan påverka både proximala och distala muskler. Patienter upplever ofta muskeltrötthet, kramper och smärta efter fysisk ansträngning. Muskelförtvining kan även förekomma med tiden om kortisolbristen inte behandlas adekvat. Dessutom är ortostatisk hypotension och gastrointestinala symtom (såsom illamående, kräkningar och viktminskning) vanliga och kan förvärra svagheten.

Med adekvat behandling är prognosen för Addisons sjukdom myopati generellt god. Muskelsvagheten förbättras vanligtvis med normalisering av kortisol- och aldosteronnivåerna. Återhämtningen kan dock vara långsam och ta flera månader, särskilt hos individer med långvarig binjureinsufficiens eller obehandlad sjukdom. Vid svåra eller kroniska fall kan kvarvarande muskelsvaghet eller förtvining persistera trots behandling.

Cushings syndrom-relaterad myopati

Introduktion

Cushings syndrom är ett tillstånd som kännetecknas av långvarig exponering för höga nivåer av kortisol, antingen på grund av endogen överproduktion eller exogen kortikosteroidbehandling. Myopati är en erkänd komplikation av Cushings syndrom, som främst påverkar skelettmusklerna, särskilt de proximala musklerna i extremiteterna. Muskelsvagheten kan vara betydande och försvagande, ofta med gradvis eller plötslig debut av symtomen.

Epidemiologi

Cushings syndrom är relativt sällsynt, med en uppskattad incidens på 2-3 fall per miljon människor per år. Myopati förekommer hos cirka 40-60% av patienter med Cushings syndrom, och ses oftare hos dem med långvarig eller svår kortisolexponering. Tillståndet drabbar både män och kvinnor, även om kvinnor oftare diagnostiseras på grund av den högre prevalensen av tillstånd som Cushing’s sjukdom (hypofysadenom). Myopati förekommer ofta i samband med andra tecken på kortisolexcess, såsom fetma, hyperglykemi och hypertension.

Patofysiologi

Patofysiologin bakom Cushings syndrom-relaterad myopati involverar de toxiska effekterna av överskott av kortisol på muskelvävnad. Kortisol leder till muskelnedbrytning (katabolism), hämmar proteinsyntesen och försämrar muskelreparationen. Det påverkar även neuromuskulära synapser och muskelcellernas funktion, vilket bidrar till muskelsvaghet och atrofi. Dessutom stör kortisol insulinnivåerna, vilket leder till insulinresistens och en obalans i glukosmetabolismen, vilket ytterligare försämrar muskelns funktion och främjar muskelförtvining.

Kliniska manifestationer

Myopati vid Cushings syndrom presenterar sig ofta som proximal muskelsvaghet, särskilt i de övre benen, axlarna och höfterna. Patienter kan ha svårt att resa sig från sittande position, klättra uppför trappor och lyfta föremål. Svagheten tenderar att förvärras vid långvarig steroidanvändning eller obehandlat Cushings syndrom. Andra vanliga symtom vid Cushings syndrom, såsom central fetma, striae, hypertoni och lätt blåmärken, kan också förekomma och bidra till den kliniska bilden.

Prognosen för Cushings syndrom-relaterad myopati är generellt god vid korrekt behandling av den underliggande kortisolexcessen. Muskelsvagheten förbättras ofta när kortisolnivåerna normaliseras, men återhämtningen kan vara långsam, och viss kvarvarande svaghet kan persistera, särskilt hos patienter med långvarig exponering för höga kortisolnivåer. Ju tidigare diagnosen ställs och behandlingen inleds, desto bättre blir långsiktig muskelfunktion.

Diabetisk myopati

Introduktion

Diabetisk myopati avser ett spektrum av muskelsjukdomar som är associerade med diabetes mellitus. Det innefattar kronisk muskelsvaghet, muskelatrofi och, i sällsynta fall, akut muskelinfarkt. Dessa muskelkomplikationer kan uppstå till följd av långvarig hyperglykemi och dess metabola och vaskulära konsekvenser, och de kan ha en betydande inverkan på rörlighet och livskvalitet hos drabbade individer.

Epidemiologi

Diabetisk myopati är en relativt vanlig men ofta underdiagnostiserad komplikation vid diabetes, särskilt hos patienter med dålig glukoskontroll eller långvarig sjukdom. Den förekommer vid både typ 1- och typ 2-diabetes, men ses oftare vid typ 2 på grund av dess högre förekomst. Risken ökar med sjukdomens längd, förekomsten av andra komplikationer (t.ex. neuropati, nefropati) och en stillasittande livsstil. Diabetisk amyotrofi, en smärtsam proximal neuropatisk myopati, är vanligare hos äldre män med typ 2-diabetes.

Patofysiologi

Patogenesen bakom diabetisk myopati är multifaktoriell. Kronisk hyperglykemi leder till icke-enzymatisk glykering av proteiner, oxidativ stress och inflammation som skadar muskelcellerna. Mikrovaskulär dysfunktion försämrar musklernas blodflöde och syretillförsel. Insulinresistens minskar muskelproteinsyntesen och främjar atrofi, särskilt vid typ 2-diabetes. Diabetisk neuropati kan bidra till sekundär denervation och inaktivitetsrelaterad atrofi. I vissa fall kan immunologiska mekanismer eller kärlocklusion orsaka muskelinfarkt.

Kliniska manifestationer

Patienter kan uppvisa proximal muskelsvaghet, trötthet, muskelkramper och nedsatt fysisk uthållighet. Muskelatrofi blir tydlig i avancerade fall, särskilt i lår och skuldror. Diabetisk amyotrofi visar sig som asymmetrisk, smärtsam lårsvaghet och viktnedgång. I sällsynta fall kan patienter utveckla diabetisk muskelinfarkt, vilket yttrar sig som plötslig smärta, svullnad och ömhet i en muskelgrupp, oftast i lår eller vad. Reflexerna är oftast bevarade om inte neuropati föreligger.

Prognosen vid diabetisk myopati beror på typ och svårighetsgrad. Med god glukoskontroll och rehabilitering upplever många patienter förbättrad muskelstyrka och funktion. Vid diabetisk amyotrofi eller muskelinfarkt kan återhämtningen vara långsam, och kvarstående svaghet eller atrofi kan förekomma. Tidig diagnos och behandling förbättrar utfallet och minskar risken för långvarig funktionsnedsättning.

GH-bristrelaterad myopati

Introduktion

GH-bristrelaterad myopati är en muskelsjukdom som uppstår till följd av otillräckliga nivåer av tillväxthormon (GH), antingen i barndomen eller vuxen ålder. GH spelar en viktig roll i att upprätthålla muskelmassa, styrka och ämnesomsättning genom sina anabola effekter och stimulering av insulinliknande tillväxtfaktor-1 (IGF-1). Hos vuxna leder GH-brist till nedsatt fysisk kapacitet, muskelsvaghet och försämrad livskvalitet.

Epidemiologi

GH-brist kan uppstå som en del av medfödd hypofysinsufficiens, förvärvad hypofyssjukdom eller som isolerad GH-brist. Myopatiska symtom är vanligare hos vuxna med långvarig brist, och förekomsten ökar vid samtidig brist på flera hypofyshormoner. Tillståndet är ofta underdiagnostiserat på grund av ospecifika symtom och överlappning med åldrande eller andra endokrina sjukdomar.

Patofysiologi

GH och IGF-1 reglerar muskelproteinsyntes, mitokondriefunktion och fettomsättning. GH-brist leder till: Minskad muskelmassa och ökad fettinlagring, Reducerad mitokondriell kapacitet och ATP-produktion, Försämrad muskelregeneration och nedsatt träningstolerans, Muskelfiberatrofi, särskilt av typ II (snabba) fibrer. Sammantaget sker en försämring av muskelprestation och uthållighet.

Kliniska manifestationer

Patienter rapporterar ofta muskelsvaghet, trötthet, minskad ork vid ansträngning och ibland muskelkramper. Svagheten är vanligtvis generell eller proximal, vilket påverkar aktiviteter som att gå i trappor eller lyfta föremål. Muskelatrofi kan förekomma vid kronisk brist, och funktionsnedsättning kan påverka vardagen betydligt.

De flesta patienter upplever förbättrad muskelstyrka, träningskapacitet och kroppssammansättning med GH-behandling och rehabilitering. Svaret på behandling varierar beroende på ålder, sjukdomens varaktighet och eventuella samsjukligheter. Tidig diagnos och behandling förbättrar prognosen och underlättar återgång till ett självständigt liv.