Metabolisk Myopati

• Myopati vid Glykogeninlagringssjukdomar 

Myopati vid Glykogeninlagringssjukdomar

Introduktion

Glykogeninlagringssjukdomar (GSD) är en grupp ärftliga metabola sjukdomar som kännetecknas av defekter i glykogenmetabolismen. Myopati vid GSD påverkar främst skelettmuskulaturen, vilket leder till ansträngningsintolerans, muskelsvaghet och andra relaterade symtom. Dessa tillstånd orsakas av enzymbrister som försämrar glykogensyntes, nedbrytning eller användning, vilket leder till ansamling av muskelglykogen eller energiproduktionsbrist.

Historia

De första beskrivningarna av GSD-relaterade myopatier går tillbaka till början av 1900-talet. År 1928 identifierade von Gierke GSD typ I, medan McArdle beskrev GSD typ V 1951, med fokus på muskelrelaterade symtom vid ansträngning. Framsteg inom biokemiska och genetiska tekniker har sedan dess möjliggjort klassificering av GSD i olika undertyper baserat på specifika enzymdefekter och klinisk presentation.

Epidemiologi

GSD är sällsynta sjukdomar, med en uppskattad incidens på 1 av 20 000 till 25 000 levande födslar. Vissa myopatiska former, såsom GSD typ V (McArdles sjukdom) och GSD typ VII (Taruís sjukdom), utgör en mindre andel. GSD nedärvs oftast autosomalt recessivt, med vissa mitokondriella och autosomalt dominanta undantag.

Patofysiologi

GSD-relaterade myopatier uppstår på grund av enzymatiska brister i glykogenmetabolismen, vilket leder till försämrad glykogennedbrytning eller användning.

• GSD typ II (Pompes sjukdom): Surt maltasbrist som leder till lysosomal glykogenansamling och muskelskada.
• GSD typ V (McArdles sjukdom): Myofosforylasbrist som förhindrar glykogennedbrytning vid ansträngning.
• GSD typ VII (Taruís sjukdom): Brist på fosfofruktokinas, vilket påverkar glykolysen och energiproduktionen. 

Den underliggande metabola dysfunktionen resulterar i muskelsvaghet, kramper och trötthet på grund av otillräcklig tillgänglig energi vid ansträngning.

Kliniska manifestationer

Ansträngningsintolerans visar sig ofta med tidig trötthet. Muskelkramper och smärta är vanliga, särskilt vid anaerob träning. Kraftig ansträngning kan leda till myoglobinuri, vilket orsakar mörkfärgad urin. Muskelsvaghet kan vara proximal eller generell, med vissa fall som visar progressiv muskelatrofi. Vissa tillstånd, såsom McArdles sjukdom, uppvisar ett "second wind"-fenomen, medan andra, såsom Pompes sjukdom, kan involvera hjärt- och andningssystemet.

Diagnos

• Klinisk anamnes och fysisk undersökning
• Serumkreatinkinas (CK)-nivåer
• tioner
• Elektromyografi (EMG) och 
• MRI för muskelengagemang

Behandling

• Livsstilsförändringar: Undvikande av kraftig ansträngning och fasta
• Kostinterventioner: Proteinrik eller kolhydratrik kost i vissa undertyper
• Farmakologisk behandling: Enzymersättningsterapi vid Pompes sjukdom, vitamin B6 vid GSD typ V
• Träningsprogram: Aerob träning och övervakad motion för att förbättra oxidativ metabolism
• Stödjande vård: Smärtlindring, fysioterapi och övervakning av andnings- och hjärtfunktion

Prognos

Prognosen för GSD-relaterad myopati varierar beroende på undertyp och svårighetsgrad av enzymbristen. McArdles sjukdom har oftast ett godartat förlopp, medan Pompes sjukdom kan leda till livshotande kardiopulmonella komplikationer. Tidig diagnos och lämplig behandling förbättrar avsevärt livskvaliteten och minskar sjuklighet hos drabbade individer. Framtida framsteg inom genterapi, enzymersättning och metabola interventioner ger hopp om förbättrade resultat hos patienter med GSD-relaterade myopatier.